Efter några minuters tystnad vågar Edward sig fram med ett par rädda ögon.

”Är hon borta?”, viskar han till mig. Inte för tyst, inte för högt, utan precis lagom högt för att jag ska kunna uppfatta meningen.

”Ja”, svarar jag honom, ”hon flydde ut i skogen här intill alldeles nyss. Poliserna försöker få tag på henne just nu”. Edward pustar ut och reser sig upp. Går fram till platsen där jag hänger.

”Så nu har hon gjort detta mot dig också?”, frågar han mig.

”Ja. Jag och Liam åkte hit och skulle försöka frigöra dig från det här. Då kom hon, och hon blandade ihop oss sådär som en del brukar göra, du vet, och trodde att jag var du och att Liam hade kommit för att hämta mig. Så då hängde hon upp mig här. Jag vågade inte säga till henne att hon tagit fel på person. Vi verkar ganska oskadda båda två i alla fall, så det är ju skönt”, svarar jag honom och i samma sekund flyger dörren upp. I skräck slänger vi genast blicken mot dörröppningen, rädda att det skulle vara kvinnan som kommit undan polisen och kommit tillbaka. Men när människan kliver ut ur skuggan och in i ljuset visar det sig att det bara är Liam som förstått att kvinnan rymt ut i skogen, han såg henne ifrån bensinstationen han hade parkerat vid, och kommit för att hämta oss båda ifall hon skulle komma tillbaka innan poliserna fick fatt i henne. Edward springer fram till honom medans jag själv hänger kvar på min plats.

”Du anar inte hur mycket jag har saknat dig”, säger Edward till Liam och ger honom en vänlig kram.

”Detsamma”, säger Liam och tittar sedan på mig. ”Jag ska få ner dig därifrån. Vänta lite bara!”, och så springer han snabbt ut till bilen och hämtar en fältkniv, som ligger i handsfacket, innan han springer till plätten där jag hänger.

”Är du beredd?”, frågar han mig. Jag nickar och Liam börjar skära loss repen som håller mig fången. Det tar inte många sekunder innan repet går av och jag landar på fasta marken. Det är en skön känsla att kunna känna marken under fötterna igen. Vi går ut och sätter oss i bilen, Liam startar bilmotorn och trycker lätt på gasen, redo att köra tillbaka till studion. Vi har lite saker vi måste göra där innan vi får åka hem, eftersom vi varit borta så länge och deadlinen börjar närma sig.

”Jag är glad att ni är välbehållna”, säger Liam och ger oss ett leende.

Kvinnan har hängt upp mig där Edward hängde alldeles förut. Edward har gömt sig bakom en höbal. Jag såg hans svarta jacka sticka ut därifrån förut, när kvinnan höll på att hänga upp mig här. Hon har ännu inte sett honom, eller insett att vi är två stycken olika personer. Hon säger åt mig att stanna där jag är den här gången, hon vet ju inte att jag inte är Edward. Återigen är kvinnan på väg ut. Jag undrar varför hon är så mycket borta härifrån egentligen? Har hon någon sorts affär med någon? Jobbar hon någonstans? Ska hon hem och gå ut med hunden? Tankarna rusar runt i huvudet på mig. Plötsligt prasslar det till svagt ifrån höbalen. Kvinnan verkar ha ytterst bra hörsel och stannar, cirka en halvmeter ifrån Edward. Det blir tyst, och varken jag eller Edward vågar knappt andas.

Under tiden har Liam hunnit tänka till, där han står parkerad utanför bensinstationen. En kidnappare måste stoppas så snabbt som bara möjligt så att mindre personer riskeras att bli kidnappade. Varför kvinnan tagit just Edward, och mig också, bara det att hon som sagt inte vet att vi är två personer, vet han inte. Men en sak vet han nu, och det är att det är bäst att ringa polisen. Så fort som det bara går måste kvinnan åka fast.

Kvinnan börjar sakta gå emot höbalen med lätta fötter. Jag hör sirener komma närmare och i samma ögonblick som kvinnan ska kolla vad som finns bakom höbalen svänger en polisbil in med en snabb sladd och ut kommer två poliser av vardera kön. De springer fram till henne, den manliga polisen tar ett grepp runt hennes handleder, men precis när den kvinnliga polisen ska sätta på henne handklovarna så sliter sig kvinnan lös och börjar springa för allt var hon är värd, ut genom dörren, fort som bara den springer hon in i grannens skog, bara några femhundra meter ifrån ladugården. Innan poliserna hinner efter är hon redan långt borta.

Under tiden hemma hos våra föräldrar börjar oron stiga. Våra föräldrar är inte vana vid att vi inte hör av oss på såhär länge, vare sig på telefon, Twitter eller e-mail. Vi brukar kontakta de på ett eller annat sätt, även om vi är på turné eller har något annat inbokat brukar vi till exempel ringa de när tid finns. Mamma går runt i hemmet och biter på naglarna efter att i en timme försökt kontakta oss själv. Pappa likaså.

”John, var tror du de kan vara någonstans? Det är inte likt utav de att inte höra av sig på såhär länge”, säger mamma till pappa.

”De kanske bara är upptagna. Försök att ringa senare ikväll istället så kanske de har tid”. Mamma tittar ut genom fönstret, bort i fjärran, och tänker att pappa säkert har rätt. Att vi bara är upptagna, att vi kommer att höra av oss senare eller svara när hon ringer nästa gång. Ändå kan hon inte släppa tanken. Till slut beslutar hon sig för att ringa till Liam, ifall vårt telefonbatteri laddat ur, och att det är därför vi inte svarar när hon ringer. Det dröjer en signal. Två signaler. I samma ögonblick svarar Liam efter att ha kollat efter på telefonens skärm vem det är som ringer.

”Hallå?”

”Hej Liam! Jag undrar bara om du har John och Edward i närheten?” Liam blir tyst i några få sekunder. ”Hon vet inte om det”, tänker han för sig själv, ”men hon måste få veta. Det är hennes egna barn det gäller för tusan”.

”Liam, är du kvar?”

”Ja, jag är kvar ... saken är den att ... John och Edward ...”

”Ja? Vad är det med dem? Har det hänt något?” Nu börjar mamma bli riktigt orolig.

”... de har blivit kidnappade. Båda två. Först Edward, nu även John när vi försökte rädda Edward. Kidnapparen kan inte se skillnad på de och trodde att John var Edward som försökt att smita medans hon var ute”. Det blir tyst i luren. Det enda som hörs är ett ljud, som blir öronbedövande i Liams öra, när han har luren tryckt mot örat. Mamma har i chock tappat telefonen i golvet och står nu bara och stirrar rakt in i väggen.

”Susanna? Är du kvar?”, frågar Liam. Inget svar. Mamma står bara där. Med tårar sakta men säkert rinnande nerför sina kinder. Endast en tanke finns i hennes huvud - ”Varför?”