Under tiden hemma hos våra föräldrar börjar oron stiga. Våra föräldrar är inte vana vid att vi inte hör av oss på såhär länge, vare sig på telefon, Twitter eller e-mail. Vi brukar kontakta de på ett eller annat sätt, även om vi är på turné eller har något annat inbokat brukar vi till exempel ringa de när tid finns. Mamma går runt i hemmet och biter på naglarna efter att i en timme försökt kontakta oss själv. Pappa likaså.

”John, var tror du de kan vara någonstans? Det är inte likt utav de att inte höra av sig på såhär länge”, säger mamma till pappa.

”De kanske bara är upptagna. Försök att ringa senare ikväll istället så kanske de har tid”. Mamma tittar ut genom fönstret, bort i fjärran, och tänker att pappa säkert har rätt. Att vi bara är upptagna, att vi kommer att höra av oss senare eller svara när hon ringer nästa gång. Ändå kan hon inte släppa tanken. Till slut beslutar hon sig för att ringa till Liam, ifall vårt telefonbatteri laddat ur, och att det är därför vi inte svarar när hon ringer. Det dröjer en signal. Två signaler. I samma ögonblick svarar Liam efter att ha kollat efter på telefonens skärm vem det är som ringer.

”Hallå?”

”Hej Liam! Jag undrar bara om du har John och Edward i närheten?” Liam blir tyst i några få sekunder. ”Hon vet inte om det”, tänker han för sig själv, ”men hon måste få veta. Det är hennes egna barn det gäller för tusan”.

”Liam, är du kvar?”

”Ja, jag är kvar ... saken är den att ... John och Edward ...”

”Ja? Vad är det med dem? Har det hänt något?” Nu börjar mamma bli riktigt orolig.

”... de har blivit kidnappade. Båda två. Först Edward, nu även John när vi försökte rädda Edward. Kidnapparen kan inte se skillnad på de och trodde att John var Edward som försökt att smita medans hon var ute”. Det blir tyst i luren. Det enda som hörs är ett ljud, som blir öronbedövande i Liams öra, när han har luren tryckt mot örat. Mamma har i chock tappat telefonen i golvet och står nu bara och stirrar rakt in i väggen.

”Susanna? Är du kvar?”, frågar Liam. Inget svar. Mamma står bara där. Med tårar sakta men säkert rinnande nerför sina kinder. Endast en tanke finns i hennes huvud - ”Varför?”