Efter några minuters tystnad vågar Edward sig fram med ett par rädda ögon.

”Är hon borta?”, viskar han till mig. Inte för tyst, inte för högt, utan precis lagom högt för att jag ska kunna uppfatta meningen.

”Ja”, svarar jag honom, ”hon flydde ut i skogen här intill alldeles nyss. Poliserna försöker få tag på henne just nu”. Edward pustar ut och reser sig upp. Går fram till platsen där jag hänger.

”Så nu har hon gjort detta mot dig också?”, frågar han mig.

”Ja. Jag och Liam åkte hit och skulle försöka frigöra dig från det här. Då kom hon, och hon blandade ihop oss sådär som en del brukar göra, du vet, och trodde att jag var du och att Liam hade kommit för att hämta mig. Så då hängde hon upp mig här. Jag vågade inte säga till henne att hon tagit fel på person. Vi verkar ganska oskadda båda två i alla fall, så det är ju skönt”, svarar jag honom och i samma sekund flyger dörren upp. I skräck slänger vi genast blicken mot dörröppningen, rädda att det skulle vara kvinnan som kommit undan polisen och kommit tillbaka. Men när människan kliver ut ur skuggan och in i ljuset visar det sig att det bara är Liam som förstått att kvinnan rymt ut i skogen, han såg henne ifrån bensinstationen han hade parkerat vid, och kommit för att hämta oss båda ifall hon skulle komma tillbaka innan poliserna fick fatt i henne. Edward springer fram till honom medans jag själv hänger kvar på min plats.

”Du anar inte hur mycket jag har saknat dig”, säger Edward till Liam och ger honom en vänlig kram.

”Detsamma”, säger Liam och tittar sedan på mig. ”Jag ska få ner dig därifrån. Vänta lite bara!”, och så springer han snabbt ut till bilen och hämtar en fältkniv, som ligger i handsfacket, innan han springer till plätten där jag hänger.

”Är du beredd?”, frågar han mig. Jag nickar och Liam börjar skära loss repen som håller mig fången. Det tar inte många sekunder innan repet går av och jag landar på fasta marken. Det är en skön känsla att kunna känna marken under fötterna igen. Vi går ut och sätter oss i bilen, Liam startar bilmotorn och trycker lätt på gasen, redo att köra tillbaka till studion. Vi har lite saker vi måste göra där innan vi får åka hem, eftersom vi varit borta så länge och deadlinen börjar närma sig.

”Jag är glad att ni är välbehållna”, säger Liam och ger oss ett leende.

Kvinnan har hängt upp mig där Edward hängde alldeles förut. Edward har gömt sig bakom en höbal. Jag såg hans svarta jacka sticka ut därifrån förut, när kvinnan höll på att hänga upp mig här. Hon har ännu inte sett honom, eller insett att vi är två stycken olika personer. Hon säger åt mig att stanna där jag är den här gången, hon vet ju inte att jag inte är Edward. Återigen är kvinnan på väg ut. Jag undrar varför hon är så mycket borta härifrån egentligen? Har hon någon sorts affär med någon? Jobbar hon någonstans? Ska hon hem och gå ut med hunden? Tankarna rusar runt i huvudet på mig. Plötsligt prasslar det till svagt ifrån höbalen. Kvinnan verkar ha ytterst bra hörsel och stannar, cirka en halvmeter ifrån Edward. Det blir tyst, och varken jag eller Edward vågar knappt andas.

 

Under tiden har Liam hunnit tänka till, där han står parkerad utanför bensinstationen. En kidnappare måste stoppas så snabbt som bara möjligt så att mindre personer riskeras att bli kidnappade. Varför kvinnan tagit just Edward, och mig också, bara det att hon som sagt inte vet att vi är två personer, vet han inte. Men en sak vet han nu, och det är att det är bäst att ringa polisen. Så fort som det bara går måste kvinnan åka fast.

 

Kvinnan börjar sakta gå emot höbalen med lätta fötter. Jag hör sirener komma närmare och i samma ögonblick som kvinnan ska kolla vad som finns bakom höbalen svänger en polisbil in med en snabb sladd och ut kommer två poliser av vardera kön. De springer fram till henne, den manliga polisen tar ett grepp runt hennes handleder, men precis när den kvinnliga polisen ska sätta på henne handklovarna så sliter sig kvinnan lös och börjar springa för allt var hon är värd, ut genom dörren, fort som bara den springer hon in i grannens skog, bara några femhundra meter ifrån ladugården. Innan poliserna hinner efter är hon redan långt borta.

Under tiden hemma hos våra föräldrar börjar oron stiga. Våra föräldrar är inte vana vid att vi inte hör av oss på såhär länge, vare sig på telefon, Twitter eller e-mail. Vi brukar kontakta de på ett eller annat sätt, även om vi är på turné eller har något annat inbokat brukar vi till exempel ringa de när tid finns. Mamma går runt i hemmet och biter på naglarna efter att i en timme försökt kontakta oss själv. Pappa likaså.

”John, var tror du de kan vara någonstans? Det är inte likt utav de att inte höra av sig på såhär länge”, säger mamma till pappa.

”De kanske bara är upptagna. Försök att ringa senare ikväll istället så kanske de har tid”. Mamma tittar ut genom fönstret, bort i fjärran, och tänker att pappa säkert har rätt. Att vi bara är upptagna, att vi kommer att höra av oss senare eller svara när hon ringer nästa gång. Ändå kan hon inte släppa tanken. Till slut beslutar hon sig för att ringa till Liam, ifall vårt telefonbatteri laddat ur, och att det är därför vi inte svarar när hon ringer. Det dröjer en signal. Två signaler. I samma ögonblick svarar Liam efter att ha kollat efter på telefonens skärm vem det är som ringer.

”Hallå?”

”Hej Liam! Jag undrar bara om du har John och Edward i närheten?” Liam blir tyst i några få sekunder. ”Hon vet inte om det”, tänker han för sig själv, ”men hon måste få veta. Det är hennes egna barn det gäller för tusan”.

”Liam, är du kvar?”

”Ja, jag är kvar ... saken är den att ... John och Edward ...”

”Ja? Vad är det med dem? Har det hänt något?” Nu börjar mamma bli riktigt orolig.

”... de har blivit kidnappade. Båda två. Först Edward, nu även John när vi försökte rädda Edward. Kidnapparen kan inte se skillnad på de och trodde att John var Edward som försökt att smita medans hon var ute”. Det blir tyst i luren. Det enda som hörs är ett ljud, som blir öronbedövande i Liams öra, när han har luren tryckt mot örat. Mamma har i chock tappat telefonen i golvet och står nu bara och stirrar rakt in i väggen.

”Susanna? Är du kvar?”, frågar Liam. Inget svar. Mamma står bara där. Med tårar sakta men säkert rinnande nerför sina kinder. Endast en tanke finns i hennes huvud - ”Varför?”

Kvinnan börjar röra sig närmare oss och frågar vad vi håller på med. Jag försöker snabbt tänka ut en ursäkt. Vi är inte dumma nog att säga att vi är här för att hämta Edward. Men innan jag hinner tänka klart öppnar kvinnan sin käft och frågar Liam att dra härifrån. Vi blir båda väldigt förvånade av det faktum att hon inte ville få iväg mig också, men Liam gör som hon säger och när han passerat hennes rygg vänder han på huvudet och nickar åt mig, som i ”Du klarar väl det här själv?” och jag gör en snabb nick tillbaka för att visa att jag tror jag kan göra det. Liam går ut till bilen och kör iväg, men till bensinstationen i närheten istället för ända tillbaka till studion. ”Man vet aldrig”, tänker han. ”De kan faktiskt behöva min hjälp i slutändan i alla fall, så det är lika bra att vara i närheten och förberedd.”

 

När bilen är utom synhåll får jag en tanke. ”Hon tror att jag är Edward”, tänker jag. Det har hänt förr, så varför skulle det inte kunna hända nu? Vad ska hända med mig nu? Och vad ska hända med Edward när kvinnan hittar honom?

---

Ledsen för kort del, men det är ganska mycket just nu, som sagt... kram!

Edward hittar lite gammalt hö i ena hörnet av den gamla ladugården. Han springer dit för att se efter om telefonen kan ha landat där. Det tar inte lång tid att hitta den svarta telefonen bland det numera gulgråa höet, lyckligtvis. Han letar återigen upp adressen till vart han befinner sig, sen slår han Liams nummer på knappsatsen. Liam svarar omedelbart, han har väntat på att Edward ska ringa igen sedan samtalet bröts. När Edward hör Liams röst i luren skyndar han sig att plocka fram adressen och berätta den för Liam och mig, som sitter bredvid Liam, innan kvinnan kommer tillbaka. Liam skriver ner adressen snabbt på närmaste pappersbit och ber Edward upprepa så att han kan kontrollera adressen han just skrivit upp. Det stämmer precis och vi ber Edward att stanna där han är, att vi kommer snart.

Vi skyndar oss ut till Liams bil, spänner fast våra bälten, ställer in gps:n till rätt adress och far iväg med gasen i botten.

Det tar inte många minuter innan vi är framme eftersom vi körde i hundratio kilometer i timmen. Tur att polisen inte kom på oss att köra så fort på vägar där det är maxhastighet sjuttio kilometer i timmen.
”Det måste vara här!”, säger jag när vi närmar oss ladugården, och pekar. ”Han sa ju något om att han var gömd i en gammal lada”.
Liam håller med om att Edward sa något sådant och sladdar in ifrån vägen, bromsar, och stänger av bilen. Jag springer fram till dörren och börjar rycka i den. Jag upptäcker till min förtvivlan att den är låst. Jag frågar Liam vad vi ska göra nu? Liam funderar lite innan han svarar mig.
”Jag råkar faktiskt ha en häxsax i bakluckan som jag hade när jag skulle hjälpa en granne i trädgården i helgen! Den här dörren ser så pass rutten och maskäten ut, så det ska nog gå att bräcka upp den med en häxsax”, säger han och tar fram häxsaxen med ett litet leende på läpparna. Jag skiner upp och hjälper Liam att trycka till dörren med häxsaxen. Det tar inte en längre stund att få upp dörren tack vare att den är så pass rutten och maskäten. Hade den inte varit det hade det tagit betydligt längre tid, eller inte gått alls. Vi kliver in i den mörka ladugården och tittar oss omkring. Edward har gömt sig, för att kvinnan kanske inte skulle ha hittat honom ifall att hon skulle komma tillbaka innan vi hann komma hit.
”Edward? Det är vi!”, ropar jag, men det enda vi hör är mitt eget eko. Plötsligt, slår dörren igen. Vettskrämda hoppar både jag och Liam till, vänder oss om. Kvinnan har kommit tillbaka.

---

Glöm inte att det är semifinal i ESC ikväll klockan 21! Jedward kommer sist, nummer 18! :)

Haha, jag skrev den faktiskt igår, men glömde lägga in den här... Smart and I know it :] Men här är den iaf.

---

”Edward? EDWARD?! Är du kvar!” Liam nästan skriker i telefonen. Inget svar. Jag, som stått bredvid och försökt lyssna på deras korta samtal, brister jag återigen ut i gråt när jag upptäcker att Edward inte längre svarar. Antingen så har våran telefons batteri tagit slut, eller något kanske ännu värre! Tänk vad hans kidnappare kan ha gjort med honom! Han eller hon kan ha gjort honom illa. Något sånt får inte hända honom! Det bara får inte!

 

”Vad tänker du göra med mig!”, skriker Edward till sin kidnappare. Kidnapparen tar av sig sin förklädnad, bestående av en enkel rånarluva, och visar sig vara en kvinna. Edward har inte tidigare kunnat räkna ut vilket kön hans kidnappare hade pågrund av att hon hade en kropp som en kvinna, men en ganska mörk röst, ovanligt mörk för kvinnor.

”Det får återstå att vänta och se”, säger hon med ett elakt leende. Edward blir ännu räddare än vad han tidigare varit. Och förbannad.

”Du kommer få så jävla mycket stryk när min bror hittar mig, så du anar inte!”, ryter han åt henne.

”Hur ska du kunna få tag på honom då?”, frågar hon och tar upp Edwards iPhone ur sin bakficka. Hon har lyckats få tag på den medans hon bundit fast honom igen.

Edwards tårar börjar rinna nu. Ja, hur ska han nu kunna få tag på mig?

Kvinnan tar telefonen och slänger iväg den. ”Av ljudet att döma verkar det som att mobilen har landat på ett någorlunda mjukt ställe, skulle den ha gått sönder skulle det ha låtit mycket mer”, tänker Edward för sig själv. Kvinnan verkar inte tänka samma sak som honom, utan bryr sig inte om telefonen längre, utan bara åker iväg igen.

Edward märker att hon har slarvat med knuten den här gången, den är alldeles för lätt att få upp för att kunna hålla någon fast. När han inte hör bilen längre knyter han snabbt upp knuten, hoppar ner på det hårda stengolvet (kvinnan hade inte hängt honom så högt upp den här gången, bara ungefär en halvmeter över golvet) och springer iväg för att leta efter våran telefon.

”Släpp ner mig!” Edward sitter upphängd i en takbjälke i en gammal ladugård.

”Varför skulle jag göra det?”

”Du kommer få för det här när John hittar mig! Det är jag säker på! Jag är säker på att han undrar var jag är någonstans!” Kidnapparen lyssnar inte på Edwards böner, utan bara låser och kör därifrån. Han eller hon, Edward har inte kunnat klura ut om det är en man eller kvinna, ska hem och kommer tillbaka senare.

Efter några få minuter kommer Edward på att han har vår iPhone i vänstra fickan. Om han bara kunde ta sig ur repet, och även komma ner på fast mark utan att slå sig halvt fördärvad, så skulle han kunna ringa någon och be om hjälp. Han skulle kunna ta reda på var han befinner sig någonstans med hjälp av mobilens GPS, så det skulle nog inte vara något problem med att få hjälpen dit.

Han lyckas göra en arm fri samtidigt som han får syn på någon typ av kniv på en bred trähylla på andra våningen. Om han bara kunde få den andra armen fri också! Då skulle han precis nå att svinga sig och grabba tag i räcket på andra sidan, inte långt ifrån kniven. Hade han tur skulle han nå den.

Efter om och men lyckas han ta även den andra armen ur repet och han börjar svinga sig i repet, mot räcket. Efter några gungningar fram och tillbaka lyckas han få tag i det. ”Äntligen!” tänker han. Nu gäller det bara för honom att få tag i kniven. Han lyckas få fötterna på räcket, han håller i sig med den vänstra handen samtidigt som han sträcker sig efter kniven med den högra. Hans arm räcker precis till att få tag om knivens skaft. Ett leende sprider sig över hans ansikte och han försöker så försiktigt, men ändå så fort, som möjligt skära av repet. Precis när han skurit av det håller han på att tippa bakåt, men han greppar tag i någon sorts pelare, tack vare hans snabba reflexer. Lättad pustar han ut och hoppar ner på andra våningen, tar upp mobilen och slår Liams nummer.

Liams mobil vibrerar till. Han tar upp den och svarar genast när han ser att displayen säger att ”John och Edward” ringer.

”Edward! Är det du?”

”Ja, det är jag!”

”Vart är du? Är du okej?”

”Ja, jag är okej! Vänta lite så ska jag kolla på GPS:en!”, säger Edward, minimerar samtalet, och letar upp adressen till stället där han är fast. Det är oväntat bra internetuppkoppling där inne, så han får snabbt fram adressen. Han sätter på högtalaren så att han kan läsa upp adressen innantill för Liam, och så att Liam ändå hör vad han säger.

”Liam, jag hittade det! Jag är på ...” Längre hinner han inte innan dörren slås upp med en våldsam smäll.

”Och vad fan håller du på med?”

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Polisen har kommit för att leta spår som kan leda oss till kidnapparen … eller kidnapparna. De har ännu inte hittat något, men det letas för fulla muggar. Jag är jätteorolig, tänk vad som kan ha hänt honom? Tänk om någon har gjort honom illa, eller vad som helst? Jag vågar inte tänka mer än så. Det får inte ha hänt något med honom. Det bara får inte. Polisen har letat spår i kanske tre timmar utan något som helst resultat. Men efter ytterligare några minuter verkar de ha hittat något utav värde. Poliskommissarien visar mig att det sitter en liten bit jeanstyg på en liten spik som sticker något utifrån väggen. Sådana misstag kan även professionella byggare göra, den spiken har suttit där i all tid, så vi vet att den inte kommit till nu. Poliskommissarien stoppar ner tygbiten i en liten sorts plastficka och försluter den.

”Vi skickar tygbiten till laboratoriet för undersökning, om vi har tur finns det DNA på den som vi kan identifiera kidnapparen med”, säger han. ”Vi måste åka vidare nu också, vi har ett stort och viktigt möte på polishuset. Om vi inte kommer riskerar vi vårat jobb! Hör av er om du hittar något!” Jag förstår att de har bråttom, så jag låter dem gå och jag ska hålla utkik, precis som han bad mig om. Poliskommissarien och hans medarbetare har precis gått genom dörren när jag hör något bakom mig. Något som låter som en dov duns. Jag vänder mig om, men det enda jag kan se är mig själv i spegeln på andra sidan hallen. ”Konstig”, tänker jag och återgår till arbetet. Något måste jag ju i alla fall kunna göra utan Edward. Inte för att det är roligt, och jag kan inte sluta tänka på vad som kan ha hänt honom. Men det är något man måste göra i alla fall. Oturligt nog.

---

Jag vet att jag skrivit korta delar ett tag nu, men jag får brist på fantasi ganska snabbt ibland :') Men bättre med korta delar än inget? ;) Och förlåt att jag inte skrivit på en vecka förresten o.o Trodde inte att det gått så lång tid, haha.

Vi gav oss iväg till studion tidigt på morgonen för att spela in dem sista låtarna till det nya albumet som vi snart ska släppa på marknaden. Klockan var runt tio på morgonen när vi klev in genom dörrarna där våra medarbetare väntade på att vi skulle komma så vi kunde börja spela in. Jag skulle spela in mina bitar först. Edward satt utanför och väntade på sin tur tills han gick iväg, jag tror han skulle på toaletten. Några minuter efter att jag kommit ut tyckte jag det var konstigt att han inte kommit ut ännu. Jag kollade inne på toaletten. Ingen Edward. Jag och dem andra sprang runt i hela huset och letade, jag med hjärtat i halsgropen, rädd att något skulle ha hänt honom. Det får inte hända något med honom! Det fick bara inte! Jag kan inte hitta honom någonstans. Jag känner något rinna nerför mina kinder. Något salt. Tårar. I samma ögonblick får jag syn på en lapp, smått skrynklig i det högra hörnet längst bort i korridoren på husets övervåning. Jag tar upp den och läser: ”Vi ger er Edward tillbaka om ni skickar oss en halv miljon till vårat bankkonto” står det, och sedan ett ID-nummer till något bankkonto därute. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Hur kan någon göra såhär! Jag vågar inte heller skicka femhundratusen till någon okänd, jag behöver ju inte få tillbaka Edward för att jag gör det! Det finns många som blivit lurade och inte fått tillbaka personen dem gett den angivna summan för att få tillbaka!

Edward – var är du?

Det hade blivit sent när eftertexterna rullat klart och vi styr kosan hem med detsamma. Vi sitter och pratar om filmen och lite annat. Om hur roligt det skall bli med kommande turnéer med mera. Vi är mitt uppe i en diskussion om scenkläder när vi svänger in till vårt hus och vi avslutar konversationen, det kan vi ta en annan gång. Klockan är närmare åtta, halv nio och vi tänker gå och göra oss redo för morgondagen. Vi jobbar ju trotts allt imorgon. Vi kryper ner i våra sängar och släcker lyset.

”Godnatt Edward.”

”Godnatt John.”

Mitt namn är Grimes. John Grimes. Nej, jag försöker inte vara som James Bond, jag ville bara börja så. Ja, jag heter alltså John och jag bor i Irlands huvudstad Dublin tillsammans med min tvillingbror, Edward. Vi har stått vid varandras sidor så länge jag kan minnas. Han är inte bara min bror, utan även min bästa vän. Han finns alltid där för mig och jag finns alltid där för honom.

Men i alla fall!

Vi är popstjärnor med fans runt om i världen, men mest i Europa. Men vi vet att det finns fans i Amerika och Asien också! Vi har för tillfället inga flickvänner någon av oss av många anledningar, men mest för att vi vill koncentrera oss på vår karriär och vi vill inte heller att en tjej ska komma emellan oss bröder.

--

Jag vaknar utav solstrålarna som letat sig in genom fönstret, upp i min panna. Lika bra att gå upp istället för att ligga kvar här i sängen i en timme till eller två. Digitalklockan på bordet mellan min och Edwards sängar visar att klockan är närmare halv nio på morgonen. 8:27 för att vara exakt. Jag ser att Edward ligger och sover i sin säng fortfarande, han har minsann inte blivit väckt av någon solstråle eller liknande.

Jag går upp och tar fram min egen frukost och låter min bror sova vidare tills han vaknar av sig själv, eller något. Tar fram flingor, skål, sked, och en tillbringare med vatten. Sätter mig ner och ska precis hälla upp vatten och flingor i skålen när Edward kommer ut i köket. Han måste ha vaknat precis, det ser i alla fall ut så. Eller så kanske han varit vaken längre, men legat kvar i sängen istället för att gå upp. Han tar fram en egen skål och sked, sätter sig mittemot mig och häller upp till sig själv efter att jag har fyllt min egen skål med flingor och vatten. Vi tar det ovanligt lugnt med frukosten idag, inget stressande, inget brådskande, eftersom vi faktiskt är lediga idag ifrån allt. Inga konserter, inga inspelningar till kommande album, ingenting! Vi ska inte ens åka för att träffa Louis eller Liam, ingenting som vi måste göra är inbokat. Hur skönt som helst, vi kan göra precis vad vi vill idag. Visst älskar vi vårat jobb, men ibland vill även artister få ha lite ledigt en dag eller två. Man liksom känner sig lite, FRI när man är ledig! Du som läser, tycker inte du också det? Att kunna göra precis vad man vill utan att ha tidsbegränsningar, eller inte kunna göra det alls. Men nog pratat om det, eller vad säger ni?

I alla fall så hade vi tänkt gå och se den nya filmen The hunger games som visas idag klockan kvart över två, så vi tar på oss lite kläder, att fixa jedwardlooken på håret struntar vi i. Och så tar vi bilen mot biografen, The hunger games, och lukten av nypoppade biopopcorn.