”Edward? EDWARD?! Är du kvar!” Liam nästan skriker i telefonen. Inget svar. Jag, som stått bredvid och försökt lyssna på deras korta samtal, brister jag återigen ut i gråt när jag upptäcker att Edward inte längre svarar. Antingen så har våran telefons batteri tagit slut, eller något kanske ännu värre! Tänk vad hans kidnappare kan ha gjort med honom! Han eller hon kan ha gjort honom illa. Något sånt får inte hända honom! Det bara får inte!

”Vad tänker du göra med mig!”, skriker Edward till sin kidnappare. Kidnapparen tar av sig sin förklädnad, bestående av en enkel rånarluva, och visar sig vara en kvinna. Edward har inte tidigare kunnat räkna ut vilket kön hans kidnappare hade pågrund av att hon hade en kropp som en kvinna, men en ganska mörk röst, ovanligt mörk för kvinnor.

”Det får återstå att vänta och se”, säger hon med ett elakt leende. Edward blir ännu räddare än vad han tidigare varit. Och förbannad.

”Du kommer få så jävla mycket stryk när min bror hittar mig, så du anar inte!”, ryter han åt henne.

”Hur ska du kunna få tag på honom då?”, frågar hon och tar upp Edwards iPhone ur sin bakficka. Hon har lyckats få tag på den medans hon bundit fast honom igen.

Edwards tårar börjar rinna nu. Ja, hur ska han nu kunna få tag på mig?

Kvinnan tar telefonen och slänger iväg den. ”Av ljudet att döma verkar det som att mobilen har landat på ett någorlunda mjukt ställe, skulle den ha gått sönder skulle det ha låtit mycket mer”, tänker Edward för sig själv. Kvinnan verkar inte tänka samma sak som honom, utan bryr sig inte om telefonen längre, utan bara åker iväg igen.

Edward märker att hon har slarvat med knuten den här gången, den är alldeles för lätt att få upp för att kunna hålla någon fast. När han inte hör bilen längre knyter han snabbt upp knuten, hoppar ner på det hårda stengolvet (kvinnan hade inte hängt honom så högt upp den här gången, bara ungefär en halvmeter över golvet) och springer iväg för att leta efter våran telefon.