”Släpp ner mig!” Edward sitter upphängd i en takbjälke i en gammal ladugård.

”Varför skulle jag göra det?”

”Du kommer få för det här när John hittar mig! Det är jag säker på! Jag är säker på att han undrar var jag är någonstans!” Kidnapparen lyssnar inte på Edwards böner, utan bara låser och kör därifrån. Han eller hon, Edward har inte kunnat klura ut om det är en man eller kvinna, ska hem och kommer tillbaka senare.

Efter några få minuter kommer Edward på att han har vår iPhone i vänstra fickan. Om han bara kunde ta sig ur repet, och även komma ner på fast mark utan att slå sig halvt fördärvad, så skulle han kunna ringa någon och be om hjälp. Han skulle kunna ta reda på var han befinner sig någonstans med hjälp av mobilens GPS, så det skulle nog inte vara något problem med att få hjälpen dit.

Han lyckas göra en arm fri samtidigt som han får syn på någon typ av kniv på en bred trähylla på andra våningen. Om han bara kunde få den andra armen fri också! Då skulle han precis nå att svinga sig och grabba tag i räcket på andra sidan, inte långt ifrån kniven. Hade han tur skulle han nå den.

Efter om och men lyckas han ta även den andra armen ur repet och han börjar svinga sig i repet, mot räcket. Efter några gungningar fram och tillbaka lyckas han få tag i det. ”Äntligen!” tänker han. Nu gäller det bara för honom att få tag i kniven. Han lyckas få fötterna på räcket, han håller i sig med den vänstra handen samtidigt som han sträcker sig efter kniven med den högra. Hans arm räcker precis till att få tag om knivens skaft. Ett leende sprider sig över hans ansikte och han försöker så försiktigt, men ändå så fort, som möjligt skära av repet. Precis när han skurit av det håller han på att tippa bakåt, men han greppar tag i någon sorts pelare, tack vare hans snabba reflexer. Lättad pustar han ut och hoppar ner på andra våningen, tar upp mobilen och slår Liams nummer.

Liams mobil vibrerar till. Han tar upp den och svarar genast när han ser att displayen säger att ”John och Edward” ringer.

”Edward! Är det du?”

”Ja, det är jag!”

”Vart är du? Är du okej?”

”Ja, jag är okej! Vänta lite så ska jag kolla på GPS:en!”, säger Edward, minimerar samtalet, och letar upp adressen till stället där han är fast. Det är oväntat bra internetuppkoppling där inne, så han får snabbt fram adressen. Han sätter på högtalaren så att han kan läsa upp adressen innantill för Liam, och så att Liam ändå hör vad han säger.

”Liam, jag hittade det! Jag är på ...” Längre hinner han inte innan dörren slås upp med en våldsam smäll.

”Och vad fan håller du på med?”