Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Polisen har kommit för att leta spår som kan leda oss till kidnapparen … eller kidnapparna. De har ännu inte hittat något, men det letas för fulla muggar. Jag är jätteorolig, tänk vad som kan ha hänt honom? Tänk om någon har gjort honom illa, eller vad som helst? Jag vågar inte tänka mer än så. Det får inte ha hänt något med honom. Det bara får inte. Polisen har letat spår i kanske tre timmar utan något som helst resultat. Men efter ytterligare några minuter verkar de ha hittat något utav värde. Poliskommissarien visar mig att det sitter en liten bit jeanstyg på en liten spik som sticker något utifrån väggen. Sådana misstag kan även professionella byggare göra, den spiken har suttit där i all tid, så vi vet att den inte kommit till nu. Poliskommissarien stoppar ner tygbiten i en liten sorts plastficka och försluter den.

”Vi skickar tygbiten till laboratoriet för undersökning, om vi har tur finns det DNA på den som vi kan identifiera kidnapparen med”, säger han. ”Vi måste åka vidare nu också, vi har ett stort och viktigt möte på polishuset. Om vi inte kommer riskerar vi vårat jobb! Hör av er om du hittar något!” Jag förstår att de har bråttom, så jag låter dem gå och jag ska hålla utkik, precis som han bad mig om. Poliskommissarien och hans medarbetare har precis gått genom dörren när jag hör något bakom mig. Något som låter som en dov duns. Jag vänder mig om, men det enda jag kan se är mig själv i spegeln på andra sidan hallen. ”Konstig”, tänker jag och återgår till arbetet. Något måste jag ju i alla fall kunna göra utan Edward. Inte för att det är roligt, och jag kan inte sluta tänka på vad som kan ha hänt honom. Men det är något man måste göra i alla fall. Oturligt nog.

---

Jag vet att jag skrivit korta delar ett tag nu, men jag får brist på fantasi ganska snabbt ibland :') Men bättre med korta delar än inget? ;) Och förlåt att jag inte skrivit på en vecka förresten o.o Trodde inte att det gått så lång tid, haha.

Vi gav oss iväg till studion tidigt på morgonen för att spela in dem sista låtarna till det nya albumet som vi snart ska släppa på marknaden. Klockan var runt tio på morgonen när vi klev in genom dörrarna där våra medarbetare väntade på att vi skulle komma så vi kunde börja spela in. Jag skulle spela in mina bitar först. Edward satt utanför och väntade på sin tur tills han gick iväg, jag tror han skulle på toaletten. Några minuter efter att jag kommit ut tyckte jag det var konstigt att han inte kommit ut ännu. Jag kollade inne på toaletten. Ingen Edward. Jag och dem andra sprang runt i hela huset och letade, jag med hjärtat i halsgropen, rädd att något skulle ha hänt honom. Det får inte hända något med honom! Det fick bara inte! Jag kan inte hitta honom någonstans. Jag känner något rinna nerför mina kinder. Något salt. Tårar. I samma ögonblick får jag syn på en lapp, smått skrynklig i det högra hörnet längst bort i korridoren på husets övervåning. Jag tar upp den och läser: ”Vi ger er Edward tillbaka om ni skickar oss en halv miljon till vårat bankkonto” står det, och sedan ett ID-nummer till något bankkonto därute. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Hur kan någon göra såhär! Jag vågar inte heller skicka femhundratusen till någon okänd, jag behöver ju inte få tillbaka Edward för att jag gör det! Det finns många som blivit lurade och inte fått tillbaka personen dem gett den angivna summan för att få tillbaka!

Edward – var är du?

Det hade blivit sent när eftertexterna rullat klart och vi styr kosan hem med detsamma. Vi sitter och pratar om filmen och lite annat. Om hur roligt det skall bli med kommande turnéer med mera. Vi är mitt uppe i en diskussion om scenkläder när vi svänger in till vårt hus och vi avslutar konversationen, det kan vi ta en annan gång. Klockan är närmare åtta, halv nio och vi tänker gå och göra oss redo för morgondagen. Vi jobbar ju trotts allt imorgon. Vi kryper ner i våra sängar och släcker lyset.

”Godnatt Edward.”

”Godnatt John.”

Mitt namn är Grimes. John Grimes. Nej, jag försöker inte vara som James Bond, jag ville bara börja så. Ja, jag heter alltså John och jag bor i Irlands huvudstad Dublin tillsammans med min tvillingbror, Edward. Vi har stått vid varandras sidor så länge jag kan minnas. Han är inte bara min bror, utan även min bästa vän. Han finns alltid där för mig och jag finns alltid där för honom.

Men i alla fall!

Vi är popstjärnor med fans runt om i världen, men mest i Europa. Men vi vet att det finns fans i Amerika och Asien också! Vi har för tillfället inga flickvänner någon av oss av många anledningar, men mest för att vi vill koncentrera oss på vår karriär och vi vill inte heller att en tjej ska komma emellan oss bröder.

--

Jag vaknar utav solstrålarna som letat sig in genom fönstret, upp i min panna. Lika bra att gå upp istället för att ligga kvar här i sängen i en timme till eller två. Digitalklockan på bordet mellan min och Edwards sängar visar att klockan är närmare halv nio på morgonen. 8:27 för att vara exakt. Jag ser att Edward ligger och sover i sin säng fortfarande, han har minsann inte blivit väckt av någon solstråle eller liknande.

Jag går upp och tar fram min egen frukost och låter min bror sova vidare tills han vaknar av sig själv, eller något. Tar fram flingor, skål, sked, och en tillbringare med vatten. Sätter mig ner och ska precis hälla upp vatten och flingor i skålen när Edward kommer ut i köket. Han måste ha vaknat precis, det ser i alla fall ut så. Eller så kanske han varit vaken längre, men legat kvar i sängen istället för att gå upp. Han tar fram en egen skål och sked, sätter sig mittemot mig och häller upp till sig själv efter att jag har fyllt min egen skål med flingor och vatten. Vi tar det ovanligt lugnt med frukosten idag, inget stressande, inget brådskande, eftersom vi faktiskt är lediga idag ifrån allt. Inga konserter, inga inspelningar till kommande album, ingenting! Vi ska inte ens åka för att träffa Louis eller Liam, ingenting som vi måste göra är inbokat. Hur skönt som helst, vi kan göra precis vad vi vill idag. Visst älskar vi vårat jobb, men ibland vill även artister få ha lite ledigt en dag eller två. Man liksom känner sig lite, FRI när man är ledig! Du som läser, tycker inte du också det? Att kunna göra precis vad man vill utan att ha tidsbegränsningar, eller inte kunna göra det alls. Men nog pratat om det, eller vad säger ni?

I alla fall så hade vi tänkt gå och se den nya filmen The hunger games som visas idag klockan kvart över två, så vi tar på oss lite kläder, att fixa jedwardlooken på håret struntar vi i. Och så tar vi bilen mot biografen, The hunger games, och lukten av nypoppade biopopcorn.

John och Edward har äntligen kommit fram till turnéens första stopp, kliver ur bilen och går upp med väskorna till hotellrummet på mellersta våningen.

--

Fans har flockat sig runt hotellet, och som de vänliga själarna John och Edward är går de ner till dem. Fansen blir helt galna och gör allt för att få en bild, ge dem sina fanbooks, få kramar och pussar. Till slut blir det för mycket för dem och måste därifrån för att få luft. Fansen låter dem inte vara ifred och sätter fart efter dem när dem försöker springa iväg ifrån dem, förstår inte att dem kan bli skadade.
Ett fan tränar löpning dagligen och råkar springa så fort att hon springer rakt in i både John och Edward som tappar balansen och faller ner på den hårda asfalten under deras fötter. Först då förstår fansen allvaret och en ringer till ambulansen som kommer på minuten eftersom ambulansstationen inte ligger alls långt därifrån. Killarna verkar ha fått varsin rejäl smäll och behöver hjälp att ta sig in i ambulansen. De har svårt att stödja på benen. Fanet som sprang in i dem börjar gråta. Det var ju inte med mening, men hon kan ha brutit benen på dem.

Väl inne på sjukhuset blir dem röntgade och visst har de brutit sig. Det ser riktigt illa ut och doktorn råder dem att avbryta turnéen och återvända hem till mig. Killarna är förtvivlade över att behöva svika sina fans och ställa in konserterna. Men de har helt enkelt inget val. Liam ringer och ställer in alla konserter runt om i Europa och säger att "Jedward har fått förhinder." Fansen blir såklart besvikna, men dem förstår att dem inte kan dansa omkring på scenen med brutna ben.

Jag blir såklart överraskad när dem kommer hem så mycket tidigare än beräknat, det har ju inte ens gått två, tre dagar. Det första jag ser när dem kommer innanför dörren är kryckorna.
"Men vad har hänt med er?"
"Vi har brutit varsit ben. Det är inget farligt, vi behöver bara vila ett tag så läker det ska du se", svarar John. Jag känner en lättnad.

Efter ett litet tag blir de av med sina eländiga kryckor och kan göra det de vill igen. De tycker det är skönt att slippa släpa med sig kryckorna överallt och att det var en ren lycka att ställa undan dem.
Det var såklart en nyhet på förstasidan att Jedward brutit sig på grund av sina vilda fans. Fansen förstår äntligen hur farligt minsta lilla sak kan vara, även om det här nu inte var så litet. Fanet som hade sprungit in i dem vågade sig aldrig nära dem igen.

Slut.

---

Jag vet att jag är jättedålig på fanfics/noveller om kändisar... men jag är inte så bra på att skriva "specifikt", eller vad det heter... jag är mycket bättre på att skriva helt fritt. Så förlåt, men.. jag slutar skriva på den här bloggen och börjar att bara skriva noveller och berättelser på HISTORIER FRÅN GOTLAND www.storiesfromgotland.blogg.se :/ VI SES ♥♥ Bloggen kommer självklart att inte raderas. Vem vet, någon kanske vill läsa igen eller läsa det någon annan gång =;)