Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Polisen har kommit för att leta spår som kan leda oss till kidnapparen … eller kidnapparna. De har ännu inte hittat något, men det letas för fulla muggar. Jag är jätteorolig, tänk vad som kan ha hänt honom? Tänk om någon har gjort honom illa, eller vad som helst? Jag vågar inte tänka mer än så. Det får inte ha hänt något med honom. Det bara får inte. Polisen har letat spår i kanske tre timmar utan något som helst resultat. Men efter ytterligare några minuter verkar de ha hittat något utav värde. Poliskommissarien visar mig att det sitter en liten bit jeanstyg på en liten spik som sticker något utifrån väggen. Sådana misstag kan även professionella byggare göra, den spiken har suttit där i all tid, så vi vet att den inte kommit till nu. Poliskommissarien stoppar ner tygbiten i en liten sorts plastficka och försluter den.

”Vi skickar tygbiten till laboratoriet för undersökning, om vi har tur finns det DNA på den som vi kan identifiera kidnapparen med”, säger han. ”Vi måste åka vidare nu också, vi har ett stort och viktigt möte på polishuset. Om vi inte kommer riskerar vi vårat jobb! Hör av er om du hittar något!” Jag förstår att de har bråttom, så jag låter dem gå och jag ska hålla utkik, precis som han bad mig om. Poliskommissarien och hans medarbetare har precis gått genom dörren när jag hör något bakom mig. Något som låter som en dov duns. Jag vänder mig om, men det enda jag kan se är mig själv i spegeln på andra sidan hallen. ”Konstig”, tänker jag och återgår till arbetet. Något måste jag ju i alla fall kunna göra utan Edward. Inte för att det är roligt, och jag kan inte sluta tänka på vad som kan ha hänt honom. Men det är något man måste göra i alla fall. Oturligt nog.