Framemot eftermiddagen går vi ut på en något sånär spontan promenad i parken. Fåglarna kvittrar ljuvligt. Jag har tagit med mig lite bröd hemifrån till änderna som häckar vid den lilla sjön. Dem fajtas om brödbitarna jag slänger i vattnet. John buffar till Edward.
"Kolla vad söt hon är. Som ett litet barn."
Jag hör, men bryr mig inte om det, utan kastar vidare brödet. Det hördes på honom att det var menat som en komplimang.

--

När brödet är slut sätter vi oss på en parkbänk och bara kollar på dem små barnen som springer omkring och leker bland alla gungor och plaskar i fontänen med händerna. Det ser rofyllt ut och jag minns tillbaka till tiden då jag var i den åldern som dem är i nu. Det man gjorde var att leka, äta, sova, dricka hallonsaft, leka lite till ... det var livet. Jag saknar den tiden otroligt mycket, även om jag lever ett ytterst bra liv nu med mina två favoritpersoner vid min sida. Det kommer bli tomt utan dem nu när dem ska åka iväg igen. Men det får man ta när man är artist, eller när ens partner är det. Dem kan ju inte lika gärna svika sina fans för mig heller. Jag har ju själv varit, och fortfarande är, ett Jedwardfan. Så jag vet hur det skulle kännas om jag hade bokat biljetter till Jedward i typ Göteborg till exempel, och så blir det inställt för något så dumt som att "Johns flickvän tycker det blir för tomt hemma." Vad skulle det vara för anledning liksom? Det skulle ju gå att lösa i så fall om det blir alltför mycket utrymme och tomhet. Om jag bara ringer en kompis eller mamma och pappa så kommer ju dem hit, eller så kommer jag till dem.

Inga som helst problem alltså.